GOTT NYTT ÅR

Mindre än en timme kvar av 2008 !!

Känner faktiskt en lättnad över att vi går emot ett nytt år och nya möjligheter.

Jag hoppas att det nya året bjuder på mer skratt och mer glädje än 2008 gjorde.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR VI ER ALLA !!

Prinsessor !!

Jag var bara tvungen att sno denna bild Pernilla!!! Hoppas att det är okej? :)

Det är Roxie till höger och Diddi till vänster på bilden

Helg

Hela gänget "nästan" självklart så fattas lilla Bell på bilden..

Nu är julafton över och vi står med spänning och förväntningar inför det kommande året.
Vi har redan en hel del inplanerat och tankarna är många men ingenting är bestämt ännu, jag är förväntningsfull och hoppas på ett nytt och bättre år..

Måste även få dela med mig av en liten händelse som skedde igår under en av promenaderna.

Jag och mamma hade bestämt oss för att göra sällskap på en lite längre promenad med hundarna, vi tog med oss alla pappisarna + Nea (jämthundsvalpen på 8 mån).

Efter att vi gått en lång sväng så stod vi i valet eller kvalet om vi skulle gå en liten extra bit innan vi återvände hem men så fick det bli tillslut.
När vi har ca 300 meter kvar hem till våran gård så börjar plötsligt alla hundarna skälla som galningar, jag gjorde ju självklart ett tappert försök att få tyst på dom.

Jag kunde heller inte se vad dom skällde på?!
Efter några sekunder så kliver det ut en stor älgko och en kalv på vägen 10 meter framför oss.
Och jag kan med glädje säga att Nea skallade intensivt, en hel del jaktlust verkar det vara i henne *skratt*. Kanske hjälpte även pappisarna till att peppa henne?

Det var första mötet för både pappisgänget och Nea med en levande älg och framförallt på det avståndet, jag förstår inte varför man en sådan gång inte har kameran med sig? Sådana händelser är inte alltför vanliga trots att man bor mitt i "skogen" *skratt*..

Sen måste jag säga till dig Anne, jag har inte fått behålla en enda strumpa på foten sedan Robban kom *skratt* Kan det vara någonting som du har lärt honom?
Väldigt praktiskt de kvällar man känner sig en aning lat!

10 år

Chila

Ja det är faktiskt 10 år (snart 11) sedan vi köpte våran första papillon. Vi har lärt oss mycket under resans gång men har fortfarande mycket kvar att lära.

Minns en papillon kommer bo hos oss oavsett vad som händer och sker i framtiden. Vad jag har lärt mig är att papillonen är en otroligt arbetsvillig liten hund som allt för ofta underskattas!

Åren har gått fort och det är knappt så att man själv har hunnit med. Hundarna åldras hela tiden och man tänker ständigt tillbaka på "valptiden" och allting man har genomgått tillsammans.

Självklart så har dessa åren inte varit enbart en dans på rosor, de är det inte med någonting.

Jag minns det som om det vore igår när Chila flyttade in till oss som 8 veckors valp.
Det var sommaren 1989 och jag tillbringade större delen av min tid hos Kent Haag där jag hjälpte till att utfodra/sköta djuren. Det var mitt sommarjobb och jag trivdes bättre än någonsin! Jag jobbade hos Kent Haag hela sommaren och under den här tiden så födde deras papillontik en kull valpar. En tik och en hane, självklart så blev jag stört förtjust i tiken och ville inget annat än ta med valpen hem.

"Tiken är inte till salu" fick jag som svar när jag frågade om det fanns någon möjlighet att jag skulle kunna få köpa henne. Sommaren gick i en hastig fart och när hösten kom så bestämde sig Kent och hans familj för att sälja djurparken och flytta vidare. Det var då dom ringde, dom undrade om jag fortfarande var intresserad av att bli pappisägare. Vad tror ni att jag svarade?

På den vägen har det varit. Chila var min första egna hund och min första bekantskap med papillon. Hon har lärt mig otroligt mycket och tillsammans har vi provat på alltifrån skydd till agility. Chila var även hunden som jag gjorde debut med i utställningsring + agilitytävlingar med.

Jag kan inte annat än säga att man har och kommer alltid ha en speciell relation till sin första hund..

GOD JUL

GOD JUL

Önskar jag och alla hundarna, hoppas att ni alla får en riktigt trevlig kväll !!

Nyhet

Ja tänkt, imorgon är det Julafton!
Känns lite skrämande att tiden verkligen har gått så fort, året är nästan slut.
Undrar just om det bara är jag som tycker att detta året bara susat förbi i en svindlande fart?

Iallafall så tänkte jag att jag skulle berätta en liten nyhet såhär inför Julen, vi håller på med våran nya hemsida (www.kerametskennel.se) som beräknas vara klar innan nästa år
(om ett par dagar) beroende på hur mycket vi hinner med om dagarna.
Det är fortfarande väldigt mycket arbete som kvarstår att göra och just nu har den en lite amatörsmässig look. Men den hinner förändras!
Det är inte jag som är webmaster denna gången (äntligen) *skratt* men jag lovar att uppdateringar och annat kommer att vara ännu bättre än tidigare.
Det är bland annat därför det varit så tyst i bloggen och på hemsidan den sista veckan.
Jag har helt enkelt inte hunnit med allt julstök och hemsidedesign *skratt* ..

Men nog om detta nu, istället skall jag passa på att önska er alla en riktigt riktigt GOD JUL!!

Ny vecka och nya tag

Allting börjar återgå till det normala..

Förra helgen tillbringade vi i ett stressat Stockholm! Som vanligt är det alltid lika trevligt att åka ner och täffa nära och kära, även en hel del nya bekantskaper.
Det är faktiskt en bra grej med utställningar och hundtävlingar i övrigt, man träffar så många olika och trevliga människor!

Meningen var igentligen att jag skulle åka ner till sthlm redan på onsdagen men eftersom både tåg och flyg var fullbokade så här inför juletid så blev inte så.
Jag fick bila ner med Maria och henns härliga gäng istället, STORT TACK MARIA!
Jag hade jätte trevligt både på dit och hemresan.

Det blev en "hundfri" helg kan man säga, ingen av mina egna hundar fick följa med ner till sthlm. Scooby skulle igentligen ha tävlat agility men han har inte varit riktigt pigg på sista tiden så det blev att han fck stanna hemma.

Nu har han piggnat på sig lite grann och var faktiskt med mig och Jill på brukhundsklubben tidigare i veckan. Måste även berätta att Jill nu kör slalomen flytande utan hjälp ifrån mig, fortfarande går det lite sakta men jag tror att hon kommer bli en kanon hund att tävla med!
Ser faktiskt fram emot alla tävlingar under 2009, jag hoppas självklart att vi skall ha lika stora framgångar på agilitybanorna som vi haft iår.
Både Jill, Nickie, Scooby och Amelia kommer att tävlas aktivt, det är ju det här jag sett fram emot så länge.
Vi hade även tänkt att hinna med ännu fler utställningar under nästa år, hela gänget skall ställas ut så jag hoppas att det kommer bli ett spännande år.

Vill även passa på att tacka alla som ringt, skrivit och hört av sig ang Joyce, Tack till er alla!

Tänkte..

Att jag skulle skriva och berätta om Joyce och våran tid tillsammans..

Planer på att köpa in någon valp under detta året fanns inte alls på min karta, tanken hade inte ens slagit mig förens jag träffade Inga-Lill på utställningen i Svenstavik.

I en valphage utanför hennes husbil satt fem stycken busiga valpar. Direkt la jag märke till minstingen, den glada lilla tikvalpen som bara satt där och tittade glatt på mig medans syskonen busade med varandra.
Inga-Lill berättade då att den valpen (Joyce) var så gott som redan tingad och skulle flytta till varmare breddgrader.

Vi sa inte så mycket mer och tiden gick, tankarna om den lilla valpen snurrade i huvudet på mig. Jag kunde helt enkelt inte släppa henne trots att jag visste att hon var såld.

När jag ett par veckor senare återigen träffade Inga-Lill på utställningen i Visby så berättade hon att köparen hade ångrat sig och att Joyce nu var till salu. Jag fick då följa med och träffa lill tjejen igen och självklart blev det en stund av glädje.
Jag åkte hem från Gotland och funderade starkt på att ringa Inga-Lill, vilket jag också gjorde när jag återigen hade kommit hem.
Samma kväll, efter samtalet så slängde jag mig på en buss mot Stockholm, mot Joyce.
Jag hade bestämt mig ..

Vilken glädje det var när vi tillsammans satt på tåget hem, den lilla tuffingen satt bara där, viftade på sin lilla svans och tittade med sina stora nyfikna ögon på mig.

Väl hemma så etablerade hon sig väldigt snabbt och alla bara älskade henne, man kunde inte annat.
Joyce var otroligt lättlärd och älskade att få lära sig nya saker, få följa med på promenader och bara få sitta i någons knä i soffan. Bara hon fick vara med så var hon nöjd, mer än så krävde hon inte.

Jag och Joyce hade sedan tidigare funnit varandra och kommit varandra otroligt nära vid denna tidpunkt, vi kände varandra utan och innan!


Jag och Joyce fick inte så lång tid tillsammans men den korta tid som vi fick är jag så otroligt glad över och jag kommer alltid att minnas min älskade lilla tjej och hur kul vi har haft tillsammans. Hon har lärt mig mycket och kommer vara en stor inspirationskälla för mig ..

Olyckan som inträffade sent på söndagskvällen är för mig helt ofattbar, och frågorna som jag ställer mig själv är och kommer nog alltid vara obesvarade.
Saknaden efter Joyce är enorm, hon må ha varit liten men hon lämnade stora spår efter sig!

Varför jag skrivit detta är för att jag vill att alla skall veta att hon var fantastisk, en valp som Joyce får man bara en gång i livet .

För mig var hon helt obeskrivlig, jag har inte förlorat en hund utan en vän ..

Till Minne Av Joyce

Våran älskade lilla tjej har efter en tragisk olycka fått somna in.

Min lilla fjäril som flög rakt in i våra hjärtan men som nu hastigt fick lämna oss,
endast 5 månader gammal.
Joyce var en oförglömlig liten valp!

Sov gott min älskade tjej ..

Lillhusse Anton skriver:
Det känns så tomt att vakna varje morgon, att inte se hennes glada skutt när man kommer ner till köket för att ta lite frukost.

Då brukade Joyce stå där glatt och väntade på att jag skulle leka med henne.

Som jag skrev i Gästboken så tycker jag att det är hemskt att en sån snäll hund ska måsta dö så ung.

Det som hände Joyce var väldigt tragiskt, och svårt att smälta.

Inget kommer bli som det brukade vara, Joyce var alltid med mig när jag gjorde läxa.

Ibland fick jag ha henne lite för mig själv så då brukade vi kollade på en film och gosa i min säng.
Jag känner mig hedrad att ha fått varit en del av Joyce's liv.
Hon var så sprallig och gosig hela tiden, hon var aldrig rädd och hon var aldrig ledsen.

Hundar som Joyce finns det inte många av... En hund som Joyce kanske man bara hittar en gång i livet...

Hoppas du mår bra lilla Joyce, Vi saknar dig så....